Vad säger Ericssons flytt från Kista om kontorets förändrade roll och varför är berättelsen mer komplex än så?

Henrik Jarleskog har rätt i mycket i sin analys av Ericssons flytt från Kista. Kontorets funktion håller på att förändras. Företag söker i dag mer än bara kvadratmeter, de söker närhet till kunder, talanger, kapital och urbana nätverk.

Men samtidigt riskerar berättelsen om Ericssons flytt att göra Kistas problem alltför samtida. Som om området tappade sin attraktionskraft först när världen upptäckte hybridarbete.

Kista byggdes också på en idé om närhet.

Hela poängen med Kista var klustret. Ericsson, IBM, Fujitsu, KTH, forskningsinstitut, konsulter och underleverantörer skulle sitta tätt ihop. Under 1990-talet och början av 2000-talet fungerade modellen också exceptionellt väl. Runt 2008 nådde Kista sin höjdpunkt som svenskt teknikcentrum, i en tid då telekom var en av världsekonomins mest expansiva och prestigefyllda branscher. Sverige var en stormakt inom mobil infrastruktur och Kista blev ett fysiskt uttryck för den eran.

Sedan förändrades världen.

Telekom slutade vara den självklara motorn i techsektorn. Smartphones standardiserades, hårdvarumarginaler pressades och innovation flyttade delvis från nätinfrastruktur till mjukvara, plattformar och molntjänster. Samtidigt blev Kistas svagheter allt tydligare: monofunktionalitet, bilberoende, ödslighet kvällstid och en svag koppling till resten av Stockholm.

Det betyder dock inte att klusterlogiken försvann. Tvärtom. Företag söker fortfarande närhet, men en annan sorts närhet.

Förr var frågan: Hur samlar vi så många ingenjörer som möjligt på ett effektivt sätt?

I dag handlar det allt oftare om något annat: Hur attraherar vi världens mest eftertraktade människor?

Det är här Hagastaden kommer in i bilden. Ericsson flyttar inte främst till en modern arbetsplats. De flyttar till stenstaden. Till tunnelbana, restauranger, hotell, internationella grannar, Karolinska, investerare och urban attraktionskraft. Kontoret blir mindre en produktionsyta och mer en plats för rekrytering, kultur, innovation och kundrelationer.

Men det finns också en blind fläck i berättelsen om Kistas fall.

All ingenjörsverksamhet fungerar inte enligt samma logik. Hyresmarknaden blir allt mer fragmenterad och standardlösningar blir allt ovanligare.

Ta försvarsindustrin som exempel, just nu kanske Sveriges starkaste ingenjörssektor. Där premieras ofta motsatsen till innerstadens täthet. Företag som Saab och deras underleverantörer söker stora ytor, säkerhetsklassade miljöer, närhet till testverksamhet och, inte minst, avstånd snarare än urban närhet. Produktionen kräver sekretess, kontroll och fysisk infrastruktur som inte passar ovanpå en vinbar i Vasastan.

Därför bör vi vara försiktiga med stora teorier om kontorets död eller campusmodellens kollaps. Vissa verksamheter urbaniseras. Andra industrialiseras på nytt.

Det som faktiskt har hänt är kanske mer prosaiskt än så.

Kista byggdes för produktion. Hagastaden för dragningskraft.

Och i dagens ekonomi är det senare ofta mer lönsamt.

Christian Hörgren är arkitekt och partner på Strategisk Arkitektur. I serien Perspektiv delar våra medarbetare med sig av tankar och reflektioner kring stadsutveckling, arkitektur och fastighetsmarknadens utveckling.