Med bara dagar kvar till valet har bostadsfrågan äntligen tagit plats i debatten. Men bakom förslagen saknar jag fortfarande en gemensam vision för svenskt bostadsbyggande.

 

I valspurten presenteras en rad åtgärder och vallöften. Men innan vi diskuterar lösningarna behöver vi vara överens om vad de tillsammans ska leda till.

Strategisk Arkitektur grundades på premissen att vi aldrig börjar rita innan vi grundligt har förstått kundens behov och enats om vad vi faktiskt vill åstadkomma. Vi måste kunna motstå ivern att lösa uppgiften innan riktningen är tydlig.

Samma princip borde gälla för bostadsbyggandet.

Bostadsbranschen har länge efterlyst en bred politisk överenskommelse och samsyn. Våra processer sträcker sig långt bortom en mandatperiod. Ändå påverkas förutsättningarna vart fjärde år av ett val, och därefter inte sällan av nya politiska majoriteter, omprövade beslut och ändrade spelregler.

Vart fjärde år stannar det mesta av i väntan på valet. Strax därefter rivs många beslut och planer upp av nya koalitioner. Det kostar. Inte bara i pengar och tid, utan i tillförsikt och handlingskraft. I en bransch som står för omkring en tiondel av Sveriges BNP finns en enorm potential om vi kan skapa längre planeringshorisonter och stabilare förutsättningar.

När regeringen summerar vad som åstadkommits under mandatperioden är tempot närmast sportkommentatorns. Mycket har hänt. Men bilden som växer fram är samtidigt en rad av mindre, fragmenterade åtgärder, där den huvudsakliga målbilden är fler småhus. Sverigehuset har dessutom gått från idé till vallöfte på relativt kort tid. Det väcker frågor om hur väl förslaget är förankrat i en långsiktig analys av vilka bostäder Sverige faktiskt behöver.

På oppositionssidan diskuteras samtidigt nya varianter av investeringsstöd. Även där finns anledning att stanna upp. Vilka lärdomar har vi dragit av det tidigare stödet, av vad som byggdes, var det byggdes och vilka långsiktiga behov det faktiskt svarade mot? Ibland undrar jag om de erfarenheterna har stannat i branschen, och inte nått hela vägen till politiken.

Det är två olika politiska vägar, men de väcker samma fråga hos mig: Vilken målbild är det egentligen som styr åtgärderna?

För samtidigt förändras förutsättningarna snabbt.

Ett minskat barnafödande väcker frågor om det framtida bostadsbehovet. När 40-talisterna lämnar sina villor kommer småhusbehovet se helt annorlunda ut. Och erfarenheterna från tidigare satsningar visar hur lätt styrmedel kan bidra till att vi bygger mycket av en viss typ av bostäder, utan att de nödvändigtvis hamnar där eller utformas så som de långsiktiga behoven kräver.

Det borde mana till eftertanke. Risken med att gå för snabbt från problem till lösning är att vi löser dagens situation med gårdagens bild av framtiden.

Alldeles oavsett vilken typ av bostäder man vill bygga eller i vilken upplåtelseform – nog borde vi vara överens om att Sveriges och inte minst Stockholms position internationellt behöver växa med kvalitet för att stärka vår förmåga att kombinera yrken inom innovation och utveckling med ”världens bästa land att bilda familj i”.

Någonstans på vägen tycks visionen och det gemensamma ansvaret ha fått stå tillbaka för det mätbara och kortsiktiga. Det politiska samtalet handlar gärna om antal, stödformer, regelförenklingar och enskilda bostadstyper. Allt detta är viktigt. Men utan en gemensam riktning riskerar många enskilt rationella beslut att tillsammans leda oss fel.

Med dagar kvar till valet önskar jag mig därför något större än ännu en lista med åtgärder.

Jag vill höra en vision för svenskt bostadsbyggande som faktiskt tar avstamp i samhällsfrågan. Vilka livsmiljöer vill vi erbjuda dagens unga? Hur skapar vi förutsättningar för familjebildning? Hur vill vi kunna åldras? Hur bygger vi städer och samhällen som attraherar människor, företag och kompetens och som håller över tid?

En tydlig och långsiktigt förankrad riktning skulle ge kommuner, bransch och investerare bättre förutsättningar att planera bortom nästa mandatperiod. Offentliga resurser skulle kunna användas effektivare, tröskeln för privata investeringar sänkas och mindre tid och pengar gå förlorade när fattade beslut omprövas efter ett maktskifte. Framför allt skulle det ge oss bättre möjligheter att bygga rätt bostäder, på rätt platser och med den kvalitet som samhället behöver över tid.

Vi är många som kan utforma bostäderna, konstruera dem, räkna på dem och bygga dem. Med omsorg och kvalitet.

Men först behöver vi veta vart vi ska.