Kajsa Sundqvist, affärsområdeschef för bostadsutveckling på Strategisk Arkitektur, tycker att bostadsbranschen borde göra om mätetalen till något som faktiskt visar på riktiga bostäder; sådana man kan bo, växa, utvecklas och trivas i.

Vilket år vi snart summerar! Ekonomin mår dåligt, miljön mår dåligt, unga människor mår dåligt. Den första gör att vi har dåliga förutsättningar för att bygga bostäder. De andra två gör att ribban för att få bostadsproduktionen att få fart igen höjs ytterligare. För vi behöver bygga mycket bättre än vi gjort i den senaste högkonjunkturen: för våra unga, för vår miljö, för att människor ska ha råd (och vi alla inblandade ska tjäna en liten slant).

För ett år sedan skrev Sanna Hederus, Åsa Kallstenius och Veronica Hejdelind den kloka debattartikeln ”BOA/BTA gör oss dumma i huvudet” i Fastighetstidningen om den matematik som blivit förhärskande inom bostadsutveckling. Utan tvekan på bekostnad av boendekvaliteter. Någon slängde in snittstorlek i excelen och plötsligt hade vi en giftig cocktail. Branschens huvudsakliga mätetal värderar därmed projektets ekonomiska framgång före samhällets framgång, inte sällan projektets ekonomiska framgång på bekostnad av samhällets framgång.

När matematiken säger att det är en bra idé att slunga ut ett par hundra pyttesmå lägenheter på en åker milen utanför den lilla staden behöver andra mätetal visa på vilken livsmiljö detta blir – och vad den gör med vårt samhälle.

För vad betyder hög BOA/BTA och låg snittstorlek, på riktigt?

Ett helt kvarter av massor av små ettor och tvåor, trånga trapphus i hus som saknar gemensamma utrymmen inomhus. Enkelsidiga lägenheter i djupa huskroppar. Tätt mellan balkonger som ofta får användas som ett extra förråd. Ligger området perifert blir gården präglad av asfalt och parkering och de boende samtidigt sårbara för närhet till kollektivtrafik. Känslan i ett trångt kvarter när man inte har tillgång till stadens gemensamma sociala rum är klaustrofobisk.

Jag har varit på besök i nya stadsdelar som dras med otrygghet från dag ett. Brist på social hållbarhet har gett människor för dåliga förutsättningar. Utvecklaren, vars enda verktyg för att kortsiktigt mäta sin framgång är dessa nyckeltal, har tvingats hit. Jag har själv arbetat med sådana projekt och uttryckt mina tvivel om det kan sägas vara socialt hållbart att bygga 400 små lägenheter ute på landet. Ingen orkar tänka tanken på vad vi skapar bortom projektet.

De senaste månaderna har ungas otrygghet i Sverige blivit plågsamt uppenbart när gängvåldet krupit sig ner i åldrarna. Vid det här laget vet vi vad boende-, ute- och skolmiljöer tillsammans med trygg infrastruktur och vuxen närvaro gör för människor. Ska vi då inte bygga trygga miljöer? Tanken på vilka pengar en bättre stadsplanering och bostadsutveckling skulle kunna spara rättsväsende, sjukvård och skola är hisnande. Och nej, inte snabbare utveckling, bättre. Rätt projekt på rätt plats.

Nu när vi har möjlighet, kan vi passa på att göra om mätetalen till något som faktiskt visar på riktiga bostäder; sådana man kan bo, växa, utvecklas och trivas i? Där vi därtill kan välja de miljömässigt försvarbara systemen – för i den ekvationen är de inte för dyra, utan det enda rätta?

Finansieringssektorn är på gång, viljan finns i bostadsbranschen också – och nu är tiden inne: stäng in oss i ett rum och släpp inte ut oss förrän vi har nya, gemensamma mätetal. Först när vi väljer rätt sätt att mäta kan bostadsbranschen vara en del av den akuta sociala och gröna omställningen.

Kajsa Sundqvist, affärsområdesansvarig bostad på Strategisk Arkitektur